Kungsgatan drogs fram genom Brunkebergsåsen 1905-09. Tanken var att skapa en trafikled och affärsgata som sammanband Östermalm och Norrmalm. Då området var i stort sett obebyggt och marken ägdes av staden, fanns stora möjligheter att skapa en enhetlig gatubild som inramning för det moderna affärslivet som växte fram. Stadens byggnadskontor närde redan vid denna tidpunkt tanken om att uppföra en högre tornbyggnad i höjd med Malmskillnadsgatan.

Vid Samfundet St: Eriks höstmöte i november 1915 presenterade en ung arkitekt vid namn Sven Wallander ett förslag till utseende för den nya gatan. Förslaget var ett utspel från Wallander som ansåg att staden inte tog tillräckligt fast grepp om gatans utveckling. Wallander betonade vikten av enhetlighet och tog även fasta på idéerna om tornbyggnationerna. Han ansåg att ”det vid den för övrigt synnerligen vackra Malmskillnadsgatsbron behövs kraftiga och höga byggnadspartier, och här har jag lagt två höga skyskrapare”. Wallanders förslag hade en klassicistisk prägel men utstrålade samtidigt modernitet genom bland annat ”skyskraparna” som i sig var en modern företeelse – de första i sitt slag i Europa.

I ett av ursprungsprojekten för Kungsgatan förlades de bägge Kungstornen ovanpå Malmskillnadsgatsbron med genomgående portvalv men de flyttades senare så att tornen kom att uppföras bredvid själva bron. 1919 påbörjade Sven Wallander arbetet med det Norra Kungstornet, som efter hans studieresa till New York 1920, fick omisskännliga inslag av tidens höghusarkitektur på Lower Manhattan med sin uppdelning i sockel, mellanparti och krön.
1924 stod Norra Kungstornet klart och det följdes 1925 av det arkitektoniskt väl samordnade Södra Kungstornet som ritades av Ivar Callmander. Förutom butiker och kontor inrymde byggnaderna i början även restauranger i de båda torntopparna. De två tornen blev en viktig symbol för den nya citygatan och bägge krönen hade redan från början belysning och ljuskonster som syntes vida över stadens mörka nattsiluett.